Vägen till att få hålla den lilla skatten i famnen var en ren bergochdalbana, men värd var minut!

Den 4e Augusti 2007 så "PLUSSADE" vi....

Smått chockad brast jag ut i asgarv, HJÄLP, jag är gravid!!!!

Hade mått konstigt ett bra tag, men fattade inte varför, trodde inte heller att det skulle gå så fort.

Men i samma stund var vi ju givetvis lyckliga, man ville ju bara skrika ut det till hela världen!

Väl förbi v 12 så berättade vi för alla som inte redan listat ut det, till saken hör att det syntes på mig redan i v13.

Sedan rullade det på, jag njöt av att vara så välmåeende psykiskt, för det fysiska var ju lite värre, illamåeende som hette duga och jag som avskyr att må illa...

Fram mot v20 la det sig endel och jag drog en lättnad suck!

På kontrollen i vecka 20, alltså halva graviditeten hade jag gått upp 9 kilo och fick påbackning av barnmorskan....

HERREGUD, rusade därifrån och bara grät, jag som mådde så bra!

Alla försökte intala mig att man inte skulle lyssna på henne, men jag visste ju inte nånting om grav och barnmorskan var ju den enda man litade på... Nu va känslorna i obalans.

Jag repade mig och kämpade vidare, tänkte på vad jag åt, livrädd för att gått upp till nästa kontroll...

v 31+4 kom då smällen....

Var hos min syster, vaknade efter en god natts sömn med en konstig känsla i fötterna, de var runda...

För var vecka som gick så kände jag mig mer svullen, jag började inta mycket vatten och barnmorskan tog prover för diabetes, men dessa visade ingenting och hon tyckte inte att det var något att oroa sig för då.

Men så en dag när jag var hos min sjukgymnast så frågade hon, -kissar du efter så mycket som du dricker?!...

Hm, funderade en stund och sa, -Nja jag vet inte...

Efter att jag såsmåningom fick komma till en helt annan barnmorska för att min var sjuk, så togs massa prover


HAVANDESKAPSFÖRGIFTNING..
.

Än så länge ganska välmåeende, bara + 25 kilo....

Sen rusade det på x antal kilon per vecka... huvudvärk, yrsel, illamåeende och TRÖTTHET!!!!

Täta resor till Förlossningen för att kolla mig och barnet... Då började man bli lite nervig, detta påverkade ju inte bara mig utan även den andra människan i mig, PANIK!!

36+2 blev jag inlagd på ryhov pågrund av sjukt dåliga värden och en enorm huvudvärk, inte nog med det skyhögt blodtryck, 169/119... undertrycket ska aldrig gå över 90...

36+3 visade det sig att jag utvecklat Allvarlig Preklampsi, även mina njurar hade nu slutat att fungera.

I och med detta så fick nu inte barnet någon näring längre... Jag bönade och bad om kejsarsnitt, jag var livrädd och orkade inte mer.

Men då kände nog det lilla livet hur mamman mådde och såg till att sparka igång det själv...

Onsdag 12 Mars kl 11.20 blev vi inskrivna på Förlossningen,


Detta var sista gången jag vägde mig... +47 kilo....hajar ni, jag vägde 52 kilo när jag blev gravid...

Jajamen kände jag mig snygg??!! Öh nej, men va skulle man göra, jag var ju gravid ;)

Efter 54 långsamma timmar, ryggmärgsbedövning, lustgas, bricanylsprutor å massa klagan

så kom hon äntligen!!

Fredag 14 Mars 2008 kl 17.52 fick jag upp henne på bröstet :)



Ni fick en bild från den 15e då de från förlossningen kändes lite för privata....

Här började våran resa med vår underbara ♥ Frida ♥

Vi fick bli kvar på ryhov ett tag för mitt blodtryck, testa ut mediciner mm.

Idag är hon 3 år och 9 mån, ändå känns detta som igår!!

Jag älskar dig♥